Nu är allt jobb gjort. Sista träningen, som avklarades i lätt regn nu på onsdagen, såg bra ut. På onsdagsförmiddagen kommer Anna Beck bara att koncentrera sig på att tömma allt som finns i kroppen och uthärda tempoloppets smärta, som hon har en hatkärlek till. Väder, vind och allt tuffare konkurrenter är helt ovidkommande inför Paralympics i favoritdisciplinen där Anna är obesegrad i två år.

• Kolla också in när Anna Beck pratar om banan i Clichy-sous-Bois och tempoloppet i en avslappnad intervju i Versailles i litet tv-klipp här på SWE Cyclings SoMe!

När vi träffades nere vid Seine på Paralympiska byns neutrala stortorg i söndags eftermiddag var det en finare dag och en väldigt positiv Anna Beck.

Uppe i lugna Versailles tog Anna tog cykeln mellan det lilla familjära hotellet och velodromen i futuristiska, nybyggda Saint-Quentin-en-Yvelines. Direkt efter sjätteplatsen i bancykelns 3000 meter förföljelselopp var det flytt till den megastora Paralympiska byn. Det blev en stor kontrast.

”Men det är ju som det är, inget som jag kan påverka. Och det kändes ändå helt okej efter ett tag nu när jag fick återse hela vårt härliga team och jag bor ju med världens bästa kompisar, Catrin och Louise, tjejerna. Och det är ju häftigt med alla flaggor. Och det är kul att se idrottare som man aldrig skulle träffa annars, säger Anna Beck.

”Sedan är det en annan belastning än hemma. Jag får tänka på att ta cykeln till matsalen till exempel, annars får jag ont. Men det är ju bara att göra det. Här ute på det stora torget hade jag inte varit förrän vid den här intervjun men det är ju en fantastiskt cool miljö.”

Träningen på tävlingsbanan med fullt blås i hetsig trafik bidrog till att det blev en omställning. Därför var det ironiskt nog bra för Anna att det minst sagt omfattande säkerhetssystemet hade ”lockdown” i söndags för att kolla igenom hela tävlingsområdet.

”Ja, i dag tog vi bilen och bara körde ut på landet där det var väldigt lite trafik. Det var skönt att komma ut på riktiga vägar och känna på riktig cykelåkning igen. De andra tog det lite lugnt medan jag hade några intervaller i mitt schema (görs upp av World Tour-tränaren Mattias Reck, vår anmärkning). Då följer jag ju programmet, till punkt och pricka. Och det kändes helt okej”, säger Anna Beck och lutar sig mot räcket ned mot Seine där en båt med säkerhetspersonal puttrar förbi.

Anna Beck utvecklar sig:

”Det kanske fattas liiitegrann fortfarande för att jag ska ha den där sista optimala känslan…”

…det sista klippet?

”Ja, precis. Och jag har ju lite olika dagsform i min kropp också, men jag har en bra grund att stå på – så även om jag inte har en tipp topp-dag så har jag ju kunnat leverera tidigare. Men jag kommer ju att behöva ha den där extra bra dagen på onsdag”, säger Anna Beck, tydligt – då i ”byn”.

Temperaturen i Parisområdet har varierat rätt mycket från dag till dag med en lite obehaglig klibbighet som grund. Varannan dag är det 20 grader och så lätt tryckande 30 igen.

Om det inte blir så varmt på onsdag, som det ser ut i talande stund, är det väl bra för dig?

”Jag tänker inte alls på vad det ska bli för väder. Jag tänker att allt är bra för mig. Jag är van att träna och tävla i alla väder. Så jag tänker att allt som det kan bli på onsdag är bra”, säger Anna med ett skratt som är betydligt mera avslappnat än vid ett liknande snack dagen innan banloppet.

”Jag har tränat i alla grader. Och jag har tävlat i de flesta grader, så allt känns helt okej”

Det svenska paracykelteamet har alltså valt att träna så mycket man kan på den 14,2 kilometer långa banan, med start och mål i Clichy-Sous-Bois – som ligger drygt två mil från Paralympiska byn men logistiskt är en rejält avsides plats i det vidsträckta Paris. Det är sedan samma loop i linjeloppet.

”Det är klart att det blir lite hackigt med trafik och några rödljus som man alltid tycks få stanna vid men det känns ändå viktigt att få tävlingsbanan i benen.”

Numera kan Anna de två tuffa stigningarna vid Côte de Coutry (en kilometer med 4,5 procents snittlutning) och Côte de Clichy-sous-Bois (850 meter med 4,7 procent) väldigt väl. Teamet passade på att svänga förbi mellan två världscupstävlingar i Belgien och Italien så första gången Anna var på denna asfalt – och ett litet kort kullerstensavsnitt – var en bit in i maj.

”Även om vi har kört lugnt så har vi tränat på att få den bästa möjliga kommunikationen i bilen. Det är ju tillåtet i tempo men inte i linjeloppet på OS. Det är Philip Lindau som kommer att prata”,

I Paralympics slås klasserna C1, C2 och C3 ihop. I bana och linje kör man scratchtider så alla får lika, men i tempot är det väldigt mycket bonus i C1 och även några värdefulla procent av tiden som dras bort från en handfull duktiga C2-cyklister.

Det man som C3-cyklist inte kan göra något åt är om en C1-cyklist skulle ha förbättrat sig massor och sätter en väldigt bra tid med runt minuten i bonus.

”Brittiskan, jag tror hon heter Frances Brown, är just en sådan farlig konkurrent. Det är klart att kinesiskan (Xiaomei Wang) i min egen klass och flera C2:or har blivit mycket bättre senaste åren. Japanskan (regerande paralympiska mästaren, veteranen Keiko Sugiura) kan köra bra på den här banan. Det finns flera…”