Vi har tidigare rapporterat om Caroline Anderssons svåra VM-krasch och hennes första steg på vägen tillbaka. Nu berättar hon i en intervju med TT om återhämtningen efter de allvarliga skadorna – och sin starka vilja att återvända till elitcyklingen.

Caroline berättar att hon inte minns stora delar av tävlingsdagen efter att ha avverkat det första längre yttervarvet på banan. Hon såg väldigt stark ut fram till den otäcka kraschen.

”Sedan har jag inget minne alls fram till fem dagar senare”, berättar hon i en intervju som Joakim Löwing har gjort för TT-sporten.

Läkarnas diagnos löd bland annat brutet bäckenben och brutet nyckelben, två frakturer i ansiktet – och fyra hjärnblödningar.

”Det är den överlägset värsta olyckan som jag upplevt inom min sport. Genom åren har jag kört omkull många gånger med hjärnskakningar, brutna armbågar och handleder – men aldrig några så här läskiga hjärnblödningar. Det är klart att det får mig att tänka till om vad jag egentligen håller på med och utsätter min kropp för”, säger Caroline till TT.

Efter tio dagar på sjukhuset i Montréal blev det en specialanpassad flygresa och lugnet på havsnivå i föräldrahemmet i Halmstad i stället för lägenheten på över 2 000 meters höjd i Andorra.

”Den första tiden handlade nästan enbart om vila, jag sov mellan 16 och 18 timmar per dygn. En så kallad DAI-blödning innebär att hjärnans nervtrådar tänjs ut, så att hjärnan måste lära sig att ta nya nervbanor och vägar. Vanliga symtom är medvetslöshet från olyckstillfället och en långvarig hjärntrötthet.”

Redan före VM blev det offentligt att Caroline lämnar Liv AlUla Jayco. Tanken var att hon skulle ha en stor roll i det belgiska AG Insurance från 2027 och ytterligare två år framåt. Hon berättar i intervjun att hon definitivt har bestämt sig för att försöka fortsätta tävla på elitnivå. Målen är inte längre lika konkreta och högt satta som topplaceringar i OS, VM, EM och World Tour.

”Nu måste jag först och främst kämpa för att komma tillbaka till tävlandet igen. Jag klarar av det mesta i vardagen, däremot varken kan eller vill läkarna svara på frågan om jag blir helt återställd och om jag kan fortsätta tävla på högsta nivå. Jag älskar min sport så mycket att jag är beredd att ta de risker som finns – och det fungerar inte att åka runt och vara rädd.”

Foto: SCF